Mingel och intressant seminarium med Fasticon

Seminariet inleddes med att Anna Granath Hansson, bygg- och fastighetsdoktorand på KTH berättade om skillnaderna mellan bygg- och planprocess i Tyskland och Sverige. I Tyskland byggs det som bekant mycket mer och snabbare än i Sverige.

- Den största skillnaden är faktiskt att politikerna har mycket större fokus på bostadsfrågan i Tyskland – den handhas av de absolut tyngsta politikerna. Man går till val på bostadspolitik och man vinner val på bostadspolitik, berättade hon.
Genom så kallade bostadsförbund bjuds branschen in till samtal med politikerna, vilket leder till realistiska mål som sätts gemensamt.

- Målen sätts tillsammans med branschen, de sätts per mandatperiod, men följs upp på årsbasis, vilket innebär att man ser direkt när det börjar vackla eller när volymen behöver ökas, som till exempel under höstens flyktingkris.

I Tyskland används bostadssociala medel med en helt annan självklarhet än i Sverige. Anna Granath Hansson berättade om ”inkluderande stadsplanering”.

- När politikerna förhandlar med branschen ingår det ofta att en viss andel av lägenheterna ska ha lägre hyra och nå en viss resurssvag målgrupp. Det här implementeras i planeringsarbetet och exploateringsavtalen, och exploatörerna kompenseras på olika sätt, det kan handla om markpriser, byggrätter, investeringsbidrag etcetera.

- Min gissning är att det här kommer att öka i Sverige. Vare sig man gillar det eller inte så bör man ha koll på den här utvecklingen och spela in argument för eller emot olika modeller.

En intressant paneldebatt om den svenska bostadsmarknaden följde.
Lennart Weiss, kommersiell direktör för den norska byggkoncernen Veidekke, ser Norge som ett bostadspolitiskt föregångsland.
- Tittar man på bostäder per capita så bygger Norge dubbelt så många som Sverige. De har en fungerande bostadsmarknad, beroende på att den grundar sig på det ägda boendet, som är den billigaste boendeformen. 70 procent av hushållen äger sina bostäder. I Sverige finns ett slags nationell högfärd som gör att vi inte vågar titta över den norska gränsen och ta efter ett lyckat arbetssätt som grundar sig på startlån och bosparande, sa Lennart Weiss, som menar att svenska politiker inte förstår bostadsmarknaden – de har inte gjort den grundläggande analysen.
Han menar att en fungerande bostadsmarknad fungerar som en spegel av arbetsmarknaden – tillväxten ska inte hotas av att företag inte kan anställa för att det inte finns bostäder på orten.

- Det måste finnas en spotmarknad med snabbt gripbara bostäder och de här bostäderna borde vara hyresrätter. Men med konstant felprissatta hyresrätter finns ingen rörlighet och inga tillgängliga hyresrätter. Det finns ett behov av hyresrätter – men poängen är att de ska vara dyra. Strävan bör vara efter det eget ägda boendet, helt enkelt för att det är den billigaste boendeformen. Alla upplåtelseformer behövs, men man måste förstå de olika formernas funktioner.

Kristina Alvendal, stadsbyggnadsexpert och konsult med bakgrund som fastighetsborgarråd i Stockholm, ser bostadspolitiken som ett lapptäcke som lappas och lagas.
- Istället för att genomföra små förändringar som alltid får konsekvenser någon annanstans behövs en systemförändring, ett alexanderhugg.

Bland annat förespråkar hon att skrota bostadsministerposten.
- Det borde vara statsministern som driver de här frågorna. Bostadsministern har inget fögderi, han äger inte frågan. På kommunal nivå är det samma sak, det borde vara det ytterst ansvariga kommunalrådet som driver bostadsfrågorna. Överhuvudtaget krävs det ett tydligare politiskt ledarskap.

Sedan diskuterades integrationen och det faktum att trots att branschen skriker efter arbetskraft och att det finns tusentals nyanlända som sägs ha någorlunda rätt kompetens så fungerar inte matchningen.

Katarina Berggren, biträdande partisekreterare i Socialdemokraterna och före detta kommunalråd i Botkyrka, menade att det nyligen beslutade snabbspåret för nyanlända innebär att det nu finns 2 000 nyanlända inskrivna och klara på Arbetsförmedlingen.
- Ni kan ringa dem i morgon. Där finns bland annat ingenjörer, drifttekniker och serviceingenjörer. Och Arbetsförmedlingen står för de initiala kostnaderna.

Ulf Nilsson, vd för D Carnegie, som äger mestadels miljonprogramsbostäder vill gärna anställa nyanlända eller personer med utländsk bakgrund. Att minska utanförskapet och minska arbetslösheten är i förlängningen ett sätt att lyfta hela bostadsområden.
- De här 2 000 hade jag ingen aning om. Jag önskar att Arbetsförmedlingen och andra myndigheter på ett bättre sätt kunde sälja in de möjligheter som finns och de stöd som finns att få, sa Ulf Nilsson.

Fasticon Kompetens koncernchef Jonas Gustavsson berättade att undersökningen Kompetensbarometern 2016 visar att företag i allt mindre utsträckning använder Arbetsförmedlingen för rekrytering, och därmed kanske missar de nyanlända. Han efterlyste bland annat språkcaféer för att matcha branschen med nyanlända.
- Jag träffade en syrisk arkitekt på ett kyrkligt språkcafé. Hon hade varit i Sverige i sju år, men pratade väldigt dålig svenska. Hon levde verkligen i ett utanförskap, träffade inga svenskar, och pratade i princip aldrig med andra akademiker. Tänk om fastighetsbranschen i samarbete med Arbetsförmedlingen kunde anordna språkcaféer? Det behövs en brygga för att träffas, viljan finns från båda håll, menade han.

Lena Boberg, vd för Ica Fastigheter, tryckte också på språkfrågan.
- Ska man komma upp på tjänstemannanivå krävs det att man kan kommunicera på svenska, annars hamnar man i ett utanförskap på arbetsplatsen om man överhuvudtaget får ett jobb.
- En otroligt viktig aspekt, här också, är bostadsbristen. Att hitta en egen bostad är i många fall mer eller mindre en heltidssyssla, det är ett jätteproblem. Ett annat problem är SFI-undervisningen, jag har känslan av att den på många ställen inte fungerar i dag. Det ställs krav på att de nyanlända går på undervisningen men det krävs inte att de lär sig svenska.

Ämnen

Event Fasticon

---