Sveriges bostadspolitik – sämst i klassen

Med 1990-talets systemskifte förändrades ramvillkoren i grunden. Finansieringen har överlämnats till hushållen och övriga aktörer. De kommunala bostadsbolagen ska idag drivas efter affärsmässiga principer. Bostadsbidragen har kraftigt urholkats.

- Veidekkes rapport, som jämfört svensk bostadspolitik med 12 likvärdiga länder, bl.a. Kanada, Norge, Tyskland och Australien, visar att svensk bostadspolitik idag sticker ut som unikt svag. Den saknar ambitioner vad gäller ekonomiskt svaga grupper, säger Lennart Weiss, kommersiell direktör på Veidekke och socialdemokratisk bostadsdebattör.

Rapporten med titeln Sverige – sämst i klassen har jämfört de sociala ambitionerna på såväl den hyrda som ägda bostadsmarknaden och har utarbetats av Lennart Weiss, Linda Jonsson, Veidekke samt Stefan Attefall, före detta bostadsminister, idag konsult och rådgivare.

- Staten avvecklade sitt engagemang, utan att ens försöka formulera ett modernt svar på en social bostadspolitik, säger Stefan Attefall som menar att de politiska partierna tillsammans måste samlas runt en bostadspolitik som ger unga, ekonomiskt svaga och andra med en svag position på bostadsmarknaden en chans att erhålla en god bostad.

Trion skriver på DN Debatt i dag:
”Under våren 2017 har bostadsfrågan fått en ny dimension. Samtidigt som bostadsbristen består varnar alltfler för risken för överutbud, det vill säga tomma lägenheter trots att många inte kan lösa sitt bostadsbehov.

Parallellt med detta har Riksbanken och Finansinspektionen under våren skärpt tonen när det gäller oron för hushållens skuldsättning. Men de har också börjat varna för ökade risker i banksystemet och i den kommersiella fastighetssektorn.

Slutsatsen blir att det måste fram mycket mer eget kapital – i alla led. Varifrån allt detta egna kapital ska komma har dock ingen något svar på. Regeringen bidrar inte heller. Med det helt färska förslaget till nya skatteregler för företagssektorn (se Fi2017/02752/S1) föreslås att möjligheterna till avdrag för räntekostnader ska begränsas.

Finansministrarna Andersson och Bolund skrev själva i Dagens Industri (20/6) att ”bolag som är högt belånade får betala mer skatt”. Det slår direkt mot de som vill bygga nya bostäder. Särskilt hårt slår reformen mot dem som står i färd med att bygga nya hyresrätter.

I USA, Österrike, Tyskland, Danmark och Finland medverkar stat och regioner till prisvärda hyresbostäder, antingen via avtal med fastighetsägarna eller subventionerade lån. För den ägda marknaden tillämpas en palett av verktyg för att stötta inträdet på bostadsmarknaden, under boendetiden samt för att underlätta ett utträde.

Det är uppenbart att politiker och myndigheter famlar. Förlorare blir de som har den svagaste positionen på bostadsmarknaden. Unga hushåll med goda löpande inkomster men som saknar kapital motas nu bort av bolånetaket och bankernas allt tuffare krav. Hushåll som både saknar kapital och stabila inkomster hänvisas till svarta kontrakt eller dyra nyproducerade hyreslägenheter.

De med den allra mest utsatta situationen hänvisas till hemlöshet eller socialkontoret. Antalet sociala kontrakt uppgår i dag till cirka 25 000 vilket innebär att kommunernas socialförvaltningar tillsammans utgör en av landets största hyresvärdar. I praktiken har Sverige infört ”social housing” bakvägen.

Sanningen är att det offentliga Sverige, politiska partier som myndigheter, mer eller mindre blundar för de allvarliga problem och obalanser som råder på bostadsmarknaden. Orsaken stavas brist på analys men också brist på ambition och vilja.
Förenklat är det tre utmaningar som måste lösas:

• Det befintliga bostadsbeståndet måste användas mer effektivt. Det kräver förändringar på skatteområdet och en reformering av hyressättningssystemet.
• Bostadsfinansieringen måste få ett trovärdigt svar. Accepterar politiken myndigheternas problembeskrivning av olika risker måste man också ta ansvar för lösningen på hur fastighetsbolag, banker och inte minst hushåll ska kunna finansiera sig via lån och eget kapital.
• Ekonomiskt svaga, det vill säga hushåll som antingen saknar sparade medel och/eller har svaga inkomster, kräver sina egna politiska svar.

Länge var Sverige i det närmaste världsledande på det vi kan kalla ”social bostadspolitik”. Med avstamp i den ”Bostadssociala utredningen” (1933 – 1947) formulerades en för omvärlden unik bostadspolitik på tre ben. Staten svarade för finansieringen, allmännyttan för bostadsbyggandet medan svensk byggnorm satte ramarna för bostadsstandarden. Alla skulle kunna efterfråga en god bostad. Baksidan blev dock överdrivna regleringar, stereotypa miljonprogramsområden och höga statsfinansiella kostnader.

Detta är emellertid historia. Med 1990-talets systemskifte förändrades ramvillkoren i grunden. Finansieringen har överlämnats till hushållen och övriga aktörer. De kommunala bostadsbolagen ska i dag drivas efter affärsmässiga principer. Bostadsbidragen har kraftigt urholkats.

Staten avvecklade sitt engagemang, utan att ens försöka formulera ett modernt svar på en social bostadspolitik. Konsekvenserna av bristen på sammanhållen politik blir tydlig i en ny rapport från Veidekke med namnet, Sverige – sämst i klassen. Den polemiska titeln är ingen slump. Baserat på en inventering av sociala ambitioner i tolv jämförbara länder kan vi konstatera att Sverige i dag utmärker sig som ett land med unikt svaga ambitioner.

Reformambitionerna i andra länder omfattar både den hyrda och ägda marknaden. På den hyrda dominerar bostadsbidrag och olika varianter av social housing, affordable housing och hyrköp. I flera länder ges bostadsbidrag till både hyrda och ägda bostäder. Medan bostadsbidrag i Sverige så gott som uteslutande går till fattiga familjer med många barn ges det i Norge till 70 procent till enfamiljshushåll och i 15 procent till tvåfamiljshushåll.

I USA, Österrike, Tyskland, Danmark och Finland medverkar stat och regioner till prisvärda hyresbostäder, antingen via avtal med fastighetsägarna eller subventionerade lån.

För den ägda marknaden tillämpas en palett av verktyg för att stötta inträdet på bostadsmarknaden, under boendetiden samt för att underlätta ett utträde.

För inträde på den ägda bostadsmarknaden har flertalet länder subventionerat bosparande, startlån men också försäkringslösningar. I Kanada har 650 000 hushåll en statlig bolåneförsäkring som innebär att man kan låna upp till 95 procent av kostnaden, trots att man saknar sparande. Därmed delar staten risken med banken och hushållen.
Via Husbanken stöttar norska staten unga hushåll både med sparstimulanser, startlån, bostadsbidrag och i vissa fall även kontantbidrag till egenkapitalinsatsen (boligtilskudd). Vid utträde har Nederländerna ett system med boprisförsäkringar som skyddar hushållen mot en potentiell restskuld vid ett boprisfall.

Det generella mönstret är att alla länder går ifrån produktionsstöd och i stället väljer riktade stöd till hushållen. I Sverige gör vi tvärtom. Men investeringsbidraget ger endast marginell effekt på byggandet och hjälper inte de grupper man vill nå.
Vid en samlad jämförelse ter sig svensk bostadspolitik anorektisk och är via skatter och avgifter snarare en intäktskälla för staten. Stödet till hushållen är generellt sett svagt. Bostadsbidraget har urholkats kraftigt och är i dag mest en förlängning av försörjningsstödet. Trots att ägda bostäder dominerar bostadsmarknaden och är den billigaste boendeformen sticker Sverige ut som ett land som helt saknar verktyg för att hjälpa förstagångsköpare och kapitalsvaga att köpa sin bostad.

Andra länder söker kreativa vägar att göra hyrda bostäder tillgängliga som instegsbostäder eller har övergångsformer (hyrköp) som möjliggör en bokarriär. Flera andra länder har en diskussion om hur finansiella risker ska mötas med försäkringar eller annat statligt engagemang som fördelar ansvaret.

Veidekkes analys visar att finansiering, risker, bostadsbyggande och sociala behov måste lösas i ett sammanhang. Det fanns en tid då den sociala bostadspolitiken gav Sverige internationell ryktbarhet. Det är historia. Nu är vi snarare sämst i klassen. Om Sverige åter vill bli ett föregångsland måste vi vara öppna för att lära av andra länder och söka nya svar på gamla frågor.”

Ämnen

Sverige Bostäder Veidekke Lennart Weiss Stefan Attefall

---